Bokklubben fortsätter
Fokus Montessori v1352025
Denna vecka blir det en ganska kort brev. Men jag hoppas ni läser i Barnasinnet (The absorbent mind). Jag blir så glad om ni svarar med era tankar eller kommenterar läsningen i chatten.
Tips från flödet
Nu finns inspelningen av det AMI Talks som sändes 8 mars på internationella kvinnodagen.
Paula Lillard Preschlack skriver som vanligt klokt, denna gång om små barns känslor.
📖Fokus Montessori Bokklubb – Veckans reflektioner✨
Den här veckan har vi läst kapitel 8, 9 och 10 i Barnasinnet. Det är tre kapitel som verkligen fångar barnets väg mot självständighet – både kroppsligt, psykologiskt och socialt. Montessori beskriver hur barnet, genom egna erövringar, blir en människa bland människor.
📌 Vägen mot självständighet (Kapitel 8 – Barnet erövrar sin självständighet)
Det finns en aktiv livskraft hos barnet, som leder det på den ansträngande vägen mot målet Det är den kraft som Sir Percy Nunn kallat “horme”.
Här lyfter Montessori fram självständigheten som barnets naturliga mål – från födseln och framåt. Hon beskriver utvecklingen som en serie erövringar: att andas, att se och höra, att äta, tala och gå – alla är steg mot större frihet.
Det handlar inte om att lära ut dessa förmågor, utan om att ge barnet möjlighet att utveckla dem själv. Det är en viktig påminnelse om att barnets arbete är ett biologiskt och psykologiskt behov, inte en prestation.
💡 Reflektion: Jag tänker på hur vi ofta hjälper för mycket – lyfter, matar, pratar för barnet. Montessori visar att detta kan hindra barnets naturliga impuls att bli självständig. Hon beskriver denna impuls som en livskraft, en inre vilja att handla. Det är inte viljan i vuxen bemärkelse – utan något mer ursprungligt, något som måste få uttryckas för att barnet ska må väl.
Hon beskriver också den fysiska utvecklingen med stor detaljrikedom – hur gångförmågan kräver samspel mellan hjärna, nervsystem och skelett, och hur barnet måste använda sina funktioner för att de ska utvecklas.
Självständighet är inte en punkt man når, utan något som erövras i rörelse, i handling.
📌 Omsorg i livets början (Kapitel 9 – De första levnadsdagarna)
Om vi nu är tvungna att främja människans mentala liv, måste vi lära oss att det lila barnets absorberande sinne får all sin näring från omgivningen. Där måste barnet finna sig till rätta för att kunna bygga upp sig själv. Därför måste vi, särskilt i livets början, göra barnets omgivning så intressant och attraktiv som möjligt.
I detta kortare men kraftfulla kapitel lyfter Montessori fram vikten av att skydda barnets första möte med världen. Hon skriver om behovet av stillhet, om hur ljud och rörelser bör vara milda, och om hur även enkla handlingar som att tala eller röra barnet kräver varsamhet.
💡 Reflektion: Jag blev särskilt berörd av tanken att barnets själ “är närvarande men ännu inte förkroppsligad”. Det kräver respekt och förfining från vår sida – en slags omsorgens estetik.
Hon kritiserar hur vårdslöshet eller brist på medvetenhet i denna känsliga fas kan leda till ett psykologiskt avståndstagande från världen. Det är inte bara ett missat tillfälle – det är ett hinder för barnets kärlek till omgivningen.
Jag funderar på hur vi idag möter barn på BB, i förskolans yngsta avdelningar, i våra hem. Är miljön och bemötandet verkligen anpassat till detta ytterst känsliga stadium?
📌 Språkets mysterium (Kapitel 10 – Några tankar om språket)
Barnen gör allting möjligt. Det är på barnens arbete civilisationen vilar. Det är därför vi måste ge barnen den hjälp över och stå till deras tjänst, så att de inte behöver vandra ensamma i världen.
Montessori beskriver här hur barnet absorberar språkets fulla komplexitet – ljud, grammatik, syntax – utan att någon lär ut det. Det är ett av de mest slående uttrycken för det absorberande sinnet.
Hon förundras över hur ett barn kan lära sig ett språk som vuxna ofta tycker är svårt att tillägna sig. Alla ljud, böjningar och regler – och alla undantag – lärs in spontant.
För att beskriva skillnaden mellan barnets och den vuxnes språkinlärning använder Montessori en talande liknelse: Barnets språk utvecklas som en fotografisk återgivning – exakt, detaljerat, återkopplat direkt till verkligheten. Den vuxne däremot, säger hon, lär sig språk mer som man målar en tavla – med tolkningar, felkällor och personlig färgning.
💡 Reflektion: Det som drabbar mig starkt här är hur barnets hjärna verkar vara förberedd för språk, men att detta bara sker i samspel med en rik och levande omgivning. Montessori avvisar föreställningen om att vi "lär" barn att tala – istället tar barnet till sig språket, som en helhet, ur atmosfären omkring hen.
Det är också en påminnelse om vårt ansvar som vuxna: att omge barnet med tydligt, nyanserat och meningsfullt språk. Barnets förmåga är fantastisk – men den formas av det språk hen får möjlighet att absorbera.
🔎 Tankar inför nästa läsning
Nästa vecka läser vi kapitel 11–13. Vi kommer bland annat att fördjupa oss i hur barnet utvecklar sin intelligens och hur koncentration spelar en avgörande roll.
📩 Vad tog du med dig från veckans läsning? Svara gärna på detta mejl eller dela dina tankar i chatten.
