⁉️Måste vi ha samling?

Fokus Montessori v21-2025

⁉️Måste vi ha samling?

Samlingen har blivit en självklar del av vardagen i många svenska förskolor. Den används för att strukturera dagen, stärka gruppen och ibland för att introducera pedagogiskt innehåll. Ofta sker den strax före lunch. Men inom Montessoripedagogiken finns anledning att fråga: passar detta alla barn, alla dagar?

Montessori beskrev aldrig samlingen som en naturlig eller nödvändig del av förskolans struktur. I stället har traditionen att samla alla barn samtidigt vuxit fram inom olika länders förskolesystem. Det är alltså inte en montessorisk grundtanke, utan något som ofta tillkommit när pedagogiken anpassats till andra sammanhang.

📚 Forskning om samlingens begränsningar

En amerikansk studie (Koczela & Carver, 2023) visar att samlingar i montessoriförskolor ofta planeras som längre inslag, men att det är korta, innehållsrika delar som fungerar bäst. Längre samlingar, särskilt i stora grupper, leder ofta till tappad koncentration och oro.

Dessutom visar utvecklingspsykologisk forskning (Friedman, 2000) att abstrakta inslag som kalendarbete eller veckodagar är svåra att förstå för barn mellan tre och fem år. Ändå är det ofta just sådant innehåll som återkommer i samlingar.

🌱 Vad säger Montessoripedagogiken?

Montessoripedagogiken bygger på barns fria val, självständighet och möjligheten att arbeta i fred. En schemalagd samling innebär ofta att barn måste avbryta pågående aktiviteter för att delta i något gemensamt. I svensk förskola blir detta särskilt problematiskt, eftersom barn kommer vid olika tider och många redan är i gång med sitt arbete när det kallas till morgonsamling.

Därför är det ofta mindre störande att lägga den strax före lunch. Vid det laget har många barn ändå börjat avsluta sina aktiviteter. Men för att detta ska fungera utan att bryta in i barnets koncentration, krävs ett tillräckligt långt arbetspass på morgonen. När barnen får arbeta ostört i minst två till tre timmar, hinner de både komma in i djup koncentration och avsluta i egen takt före samling.

Samhörighet, språk och gemenskap kan annars växa fram genom smågruppsarbete, spontana berättarstunder och riktade presentationer. Det kräver mer lyhördhet av pedagogen, men bättre anpassning till varje barns rytm.

📘 Vad säger läroplanen?

Läroplanen för förskolan (Lpfö 18, rev. 2025) betonar vikten av en väl avvägd dagsrytm, med balans mellan vila, fysisk aktivitet och andra moment anpassade efter barnens behov:

"Förskolan ska erbjuda barnen en god och hälsofrämjande miljö och en väl avvägd dagsrytm med såväl vila som fysiska aktiviteter och andra aktiviteter som är anpassade efter deras behov och vistelsetid."

Det finns inget krav på att hålla samling, faktum är att det ordet inte ens finns i läroplanen. Däremot framgår det tydligt att aktiviteter ska planeras i takt med barnens behov, inte som fasta inslag oberoende av vad barnen är i färd med att göra.

Därför är det viktigt att man planerar samlingen inom en rytm som respekterar barnens koncentration. Det kräver att förmiddagens arbetspass är tillräckligt långt, så att barnen hinner försjunka i arbete och avsluta i egen takt innan något gemensamt sker.

Det handlar inte om att utesluta struktur, utan om att lägga den med barnets rytm som utgångspunkt.

💬 Vad tänker du?

Hur ser samlingen ut hos er? Har ni hittat former som fungerar i en Montessorimiljö, eller har ni valt bort den helt?

Jag är nyfiken på hur du tänker kring samlingens roll i vardagen, både ur barnens perspektiv och utifrån ditt pedagogiska ansvar.

---

Fokus Montessori Bokklubb – Veckans reflektioner 📖✨

Den här veckan har vi läst kapitel 20 till 22 i Barnasinnet. Montessori fördjupar här sina tankar om karaktärsutveckling, ägandebehov och social fostran. Texterna visar hur barnets inre arbete – när det får ske i frihet – leder till självformning, inte bara individuellt utan också som samhällsmedborgare.

📌 Karaktärsdaningen är barnets egen prestation (Kapitel 20)

Ingen kan “lära ut” de här karaktärsgenskaperna till barn i den här åldern. Det enda vi kan göra är att åtstadkomma en mera genomtänkt pedaoggik så att barnen kan arbeta effektivt utan att bli störda eller hindrade.

Montessori gör här upp med föreställningen att karaktär formas genom moralundervisning, belöningar eller straff. Hon visar i stället att karaktären formas genom handling, särskilt under den känsliga perioden mellan tre och sex år.

Barn som får möjlighet att arbeta upprepat och med glädje utvecklar inre egenskaper som uthållighet, precision och självdisciplin. Det sker inte genom kamp, utan genom koncentrerat arbete som barnet själv valt.

💡 Reflektion: Det är en stark påminnelse om att många av de egenskaper vi försöker träna fram i skolan eller i vuxenlivet, fokus, ansvar, initiativförmåga, egentligen grundläggs långt tidigare. Och att det viktigaste inte är vad vi lär ut, utan vad vi låter barnet göra.

📌 Barns ägandebehov och dess omvandlingar (Kapitel 21)

Barnen är mänsklighetens andliga byggnadsarbetare. Om vi hindrar deras fria utveckling bidrar vi till att höja den mur som fängslar människans själ.

Montessori visar hur barnets impuls att ta och samla inte behöver fördömas. I stället kan den omvandlas till något djupare genom koncentrerat arbete. När barnet får möjlighet att fokusera på en meningsfull uppgift förändras hela inställningen. Det går från att vilja ha, till att vilja förstå och bevara.

Det är just koncentrationen som gör skillnad. När barnet försjunker i arbete försvinner intresset för att äga. Det som tidigare väckte begär väcker nu nyfikenhet och omsorg.

Montessori ger flera exempel på barn som först vill plocka blommor men som senare vårdar dem, när intresset väckts för deras namn, delar och livscykel.

💡 Reflektion: Det är uppmuntrande att se hur något så enkelt som fördjupning kan förvandla ett beteende. Montessori visar att det inte är moralprat eller tillsägelser som hjälper barnet vidare, utan riktiga upplevelser som griper tag.

När barnet får tid, utrymme och frihet i en förberedd miljö växer omtanke fram ur det som först såg ut som egoism.

📌 Den sociala utvecklingen (Kapitel 22)

Våra skolor bevisar att barn i olika åldrar kan hjälpa varandra. De yngsta ser vad de äldre gör och ber om förklaringar. Det får de gärna, och den undervisningen är mycket värdefull eftersom en femårings intellekt är mycket närmare en treårings än vad vårt vuxna är. De små lär sig på så vis vad vi skulle ha haft svårt att förklara. Det finns en kommunikation och en harmoni mellan dem, som man sällan finner mellan vuxna och små barn.

Montessori visar att sociala färdigheter inte lärs ut med ord, utan växer fram i vardagliga situationer där barn får vara tillsammans och ta ansvar i gemenskap.

En av de mest avgörande faktorerna är åldersblandningen. De yngre ser upp till de äldre, följer deras exempel och lär sig genom att iaktta. De äldre får möjlighet att förklara och visa, inte för att glänsa, utan för att det faller sig naturligt. Det skapar ett ömsesidigt utbyte där alla utvecklas.

💡 Reflektion: Jag tycker Montessori beskriver detta med en sällsynt skärpa. När barn i olika åldrar arbetar tillsammans blir det sociala livet något levande. Det handlar inte om att sitta i ring och prata om samarbete. Det uppstår när barnet väntar på sin tur, visar något för en yngre kamrat, eller tar ansvar för att avsluta en aktivitet.

Det är en påminnelse om att åldershomogena grupper ofta förlorar just det som ger vardagen djup. I en verkligt blandad grupp växer barn både som individer och tillsammans.

🔎 Tankar inför nästa läsning

Nästa vecka fortsätter vi med kapitel 23 till 25. Vi närmar oss nu avslutningen av Barnasinnet, och flera av de stora teman som löpt genom boken börjar knytas samman.

📩 Vad tog du med dig från veckans läsning? Svara gärna på detta mejl eller dela dina tankar i chatten.